Ja, det gjorde jag i fredags. Jag ska ta detta från början känner jag.

 Natten mellan tisdag och onsdag fick jag en hejdundrande feber och låg helt utslagen hela dagen. Klockan sju på kvällen kände jag att jag kunde ta mig upp ur sängen och ut på en liten promenad i stillhet och mörker. Väldigt skönt faltiskt. I torsdags var jag piggare, men bestämde mig för att stanna hemma en dag till då jag vaknade av veckarklockan men stängde av den och somnade om igen direkt. Jag var helt enkelt trött och behövde sova mer. Vilade hela torsdagen och umgicks med Olivia och tittade på Paradise Hotel, som jag förövrigt aldrig har tittat på innan, och tänkte imorgon kan jag säkert gå till skolan.

Steg upp i fredags morse, var lite seg, men inte så farligt. Kom till skolan och hade möte med klassen och vår klassföreståndare. Allt var frid och fröjd till balettlektionen kom igång. Ane-Marie som jag hade frågade hur det var med mig och jag svarade att jag haft feber. Hon tyckte då att jag skulle ta det lugnt på klassen och fick gå och sätta mig när jag behövde. Dansar ett antal övningar och inser att det inte går för mig att ta det lugnt när jag dansar nu. Det är allt eller inget som gäller, något mitt emellan existerar inte. Men kroppen var inte redo att köra så hårt och 40 minuter in i klassen måste jag sätta mig för att jag inte orkar någonting längre, huvudet var borta och kroppen hängde inte med av sig själv. När jag väl insåg att jag inte klarade av det, men så hemskt gärna ville vara med och ha balett, så kom tårarna. Jag kände dem komma lite smygande och gick då ut ur salen för att ingen skulle se mig gråta. Hann precis stänga dörren innan allt inom mig brast och jag storgrät precis utanför dörren. Som tur väl var, hade hela skolan klass, så det var ingen som såg mig. Ringde till Olivia för att jag var tvungen att prata med någon och hon lugnade ner mig och fick mig på något bättre humör. 

 Tjugo minuter kvar av klasen så gick jag in och satte mig på golvet i ett hörn och kollade på mina tjejer när de hade hopp. Dock såg ju såklart alla på mig att jag inte mådde bra och att jag hade gråtit, så de kom fram och frågade hur det var, vilket naturligtvis gjorde allting ännu värre. Så efter klass kom alla fram till mig, vi hade lite kramkalas och sedan skulle jag åka hem för att vila ut mig. Men jag kände att jag inte riktigt ville lämna skolan, jag vill ju vara där, det är min plats att vara på och det är där jag ska vara i nästkommande tre år. Tungt, men som min kloka vän Olivia påpekade så ska jag ju faktiskt vara där i tre år. Att missa en dag är ingen big deal. Så sant, så sant, ändock så svårt att faktiskt ta sig därifrån, komma hem och bara vila.

Livet som dansare i ett nötskal..